Bananen som ska få mig att handla mer, mer, mer

Jag vet inte hur många gånger jag svurit över att basvaror alltid står längst in längst bort, och att glass, godis och chokladkalendrar exponeras i perfekt tjathöjd för barn, precis där man måste stå och köa vid kassorna. Det sänker ju trivseln för alla!

Och det är utstuderat elakt, tycker jag, när kassadisken efter den tröttsamma labyrinten och kö-infernot är begravd i legoförpackningar, sesamkakor, chokladhjärtan och minimorötter – så att den som precis erövrat diskussionen om vad som ska köpas och inte köpas, nu snubblar på mållinjen. I en mataffär i Vellinge hänger man till och med cykelkorgar dignande av godis från kassabandet ner mot golvet, så att småungar som sitter i vagn smidigt kan förse sig själva.

Jag kan tycka att en gratis frukt är det minsta man kan begära som kompensation. ”Varsågod alla barn! Vi bjuder på en frukt medan mamma och pappa handlar” står det tråkigt normativt men till synes ädelt, på en korg någonstans på fruktavdelningen. I korgen ligger frukt av diverse slag som fortfarande går att äta. Ibland står det kort och gott ”Bananer till alla barn!” och även om jag tycker att det är det mest anständiga av ovan nämnda säljknep, så är förstås syftet att lugna ner min griniga avkomma, så att jag som vuxen ska handla mer.

Mer, mer, mer.

Komikern Åsa Asplund verkar tycka som jag. I hennes debutroman för ungdomar, ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar” (Bonnier Carlsen 2014) finns en fantastisk scen där de hungriga tonåringarna Emanuel, Ammis och Bianchi hamnar i bråk med en kassörska om en gratisbanan. I bokens affär står det ”Bananer till alla barn!” på fruktkorgen men kassörskan insisterar ändå på att tonåringarna ska betala. ”Har du blöja? Sitter du i vagn?” kontrar hon när Ammis menar att hon juridiskt sett är ett barn, och att det står på skylten att hon får ta en banan.

Man kan förstås läsa det som ett bagatelliserande och glorifierande av snatteri, men jag läser det som en efterlängtad revolt mot säljknepen, en triumfens ögonblick för den lilla människan i en sjuk marknadsekonomi. Bianchi distraherar kassörskan, Ammis kastar till Emanuel som störtar ut ur affären med gratisbananen som en trofé över huvudet, och jag skrattar högt.

“Konsten att ha sjukt låga förväntningar” är perfekt läsning för alla som älskat och vuxit ifrån Jeff Kinneys Greg i “Dagbok för alla mina fans” hälsar man från förlaget. Det är förstås också ett säljknep. Men boken är vass och bitvis väldigt rolig.